Mitt i semestern läser jag i GP en debattartikel av Jonas Thornell. Han skriver om en explosionsartad utskrivning av psykofarmaka, i detta fall antidepressiva medel. Det föreligger oerhört mycket fakta som talar för att psykofarmakaindustrin ökar, att den är en av de mest lukrativa marknaderna i världen. Att nya droger mot nyupptäckta psykiska sjukdomar ökar i en hastighet som är svår att omfatta och för vart och ett av dessa erbjuds en rad olika preparat.

Det finns också en rad bevis på, både praktisk erfarenhet och forskning om de förödande konsekvenser som många av dessa preparat har. Att de i sin värsta form till och med dödar människor. Detta talas det inte ofta om, och när så sker så möts det ofta med tystnad, eller med reaktioner om att denna kunskap inte är evidensbaserad.

Jag har kontakt med både forskare och kliniker från olika delar av världen som berättar om likartade erfarenheter, överutskrivning av droger, markant ökande psykiatriska diagnoser, och inte minst nya manualer, nya metoder för att komma till rätta med problemet.

Så vad är då problemet? Hur kommer det sig att mänskligt beteende och varande har blivit att betrakta som sjukt? Thornell ger en rad exempel och ställer en rad viktiga frågor som måste få en mer framträdande plats i samtal och debatt.

Det kan inte vara rimligt att människors reaktioner på sammanhang och livssituation revideras till något vi kallar psykisk sjukdom och som ska åtgärdas med droger som i alltför många fall ställer till med mer skada än nytta.

Att vara ledsen, orolig, rädd är ingen sjukdom. Att reagera med ilska och hat på en nära nog omöjlig livssituation är inget självklart tecken på psykisk sjukdom.

Det skrämmer mig att vi lär oss själva och varandra att det är sjukt att vara människa och att denna sjukdom ska åtgärdas med medicin. Så kan det inte få vara!

I hela mitt arbetsliv har jag arbetat tillsammans med andra för att skapa plats för också det som är svårt och inte enkelt låter sig förklaras, att låta det finnas vid sidan av det som är vackert och lätt. Jag har gång efter annan fått bevis för att det fungerar. Inte utan möda, inte utan ansträngning och delaktig från oss alla. Men det fungerar och människor läker.

Det är förbluffande lite fokus och uppmärksamhet på det vi kan kalla orsak och verkan, på hur vi var och en påverkar och påverkas, inte bara av varandra men också av vår samtid och det samhälle vi lever i. Uppgivenheten jag kände innan jag började skriva denna text har ersatts med ilska och frisk upprördhet. Det finns inget annat sätt än att fortsätta påtala alldeles nödvändig människokunskap.

Carina Håkansson

Verksamhetsansvarig på Familjevårdsstiftelsen, forskare och författare

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.676593-skrammande-att-medicinera-mot-livet

https://www.facebook.com/groups/naturligvard/permalink/824573034238917/?stream_ref=2